Om kriget i TV'n

I was about 7 or 8 when I first came across this poem in the fattest book in our library. The books satisfyingly wide spine was the reason it was often the one I chose to flip through whenever I wanted to act truly ‘growed up’; but as it was a collection of over a 1000 Swedish poems, some pieces were short and simple enough for me to actually read.

‘Om kriget i Vietnam’ was not the sort of thing I would usually attempt, but I was hooked from the first line. Of course I knew nothing of Vietnam, but a few days earlier, despite my parent’s best efforts, I had seen a news segment from the then ongoing 2nd (or 91) Gulf War. They thought we were all safely asleep and were watching the evening news, but for some reason I woke up and came into the living room; from the doorway I watched the whole report, complete with the Iraqi corpses and POW’s (paraded across the globe sans condemnation for barbarity) and it wasn’t until the anchor moved unto some local item that my mother noticed me. I remember I slept with her that night.

Those images, perhaps more inexplicable than shocking, were what made me read and re-read the poem. Obviously it was way over my head, I couldn’t even understand some of the words, but I was fascinated by the disjunction between placid Scandinavia and the horrors on TV - it seemed so distant, so unreal, like it was something going on literally inside that black box.


Om kriget i Vietnam

Bakom TV'n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret bytes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från ny snön. På morgonen
var allt igen snöat. Jag går nu
ut och sopar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV såg vi en filmspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjudnas de amerikanska
helikopternforärna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på vag till sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nåttvardare på
mentalsjukhus. Trackten jag bor i —Lund
med omnejd — blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall over de vidsträkta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, vivlar
som kristaller, i vinden over fälten. Hittils
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte här i landet. Ingen för
krig i vårt land for att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
fär en feudal frihets skull.
På 14- och 1500-tålen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag.
dödas allt fler i USA’s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för det sista bombingarna
i Nordvietnam — han steg
ur eller in i en bil — faller
allt tätare over de vita sidorna.
Fler döda, fler rätt fårdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanfär fönstren.

-Göran Sonnevi